Grenadinerna...

… det är så här man tror att Karibien är. Passadvinden i pannan, sanden mellan tårna, saltet i blicken och isen i drinken, ja paraply finns säkert också om man frågar snällt, om man inte nöjer sig med det på ön.

Vi har seglat runt på och i det varma turkosa i en månad snart. På de norra öarna, där regnskogen bor, är det följdaktligen också mycket regn, men nu vaknar vi varje morgon med solen i ögonen. Det hjälper till för att se ljusare på tillvaron vilket vi har behövt efter trist besked om uppsägning hemifrån och efter alla tunga nyheter om Haiti, som i all sin hemskhet sätter annat i ett visst perspektiv. Det är fasansfullt. Vi lider med dem, hur mycket skall ett folk, ett land behöva utstå?

Grenadinerna, eller St. VIncent and the Grenadines, är en stat som består av 32 öar med sammanlagt c:a 118 000 invånare. Här seglar man runt i en skärgård och det blir mer badliv än på de norra öarna. Havet har omfamnat oss och vi har snorklat och badat hur mycket som helst och det har faktiskt blivit en hel del jobb för mig också. -Jo, jag lovar! Spotted Eagle Ray Murena
En annan värld

Vi har träffat många nya vänner och pojkarna har hittat kompisar i varje vik. Återigen har vi märkligt nog träffat en finsk båt med barn: Max och Felix på katamaranen Espumeru. Dem lekte vi musten ur i flera dagar först på Bequia och sedan på Mayreau. De har nu styrt kosan norrut igen, men skall så småningom österut mot Panama, får se om vi lyckas träffa dem igen i vinter. Det var intressant att kika in i en katamaran, visst är det space alltid, jösses! -som en hel villa! Undrar hur det är att segla, det skulle man vilja pröva någon gång. Svårt att tro att det kan funka i motvind… Vi trivs så gott med Stella, tacksamma för hennes långa vattenlinje som gör att hon seglar genom vågorna som en gud. Vi kan nästa inte minnas några genomslag alls. Det är inte illa med tanke på många rätt tuffa seglingar på atlantvågorna mellan öarna, ibland med uppemot 17 sekundmeter. Hon skall ju enligt planen säljas till våren, men det tar emot… Hon är så fantastiskt fin och allting fungerar precis som vi vill ha det! Men man skall sluta när det e på topp sägs det ju. Vi får väl se hur det blir.

Det är ett märkligt socialt liv man lever här nere, många möten, de flesta flyktiga men också intensiva, som ibland leder till starka avsked. Tråkigast hittills var när Emil åkte hem till Sverige. Willes fantastiska lekkompis! Vi har träffats lite här och där sedan i julas och varje gång har pojkarna varit oskiljaktiga. De hittar lekar överallt, hoppa som dinosaurier i vattenbrynet på princess Margret beach på Bequia, paddla kajak och leka afrika bland träden i Salt Wistle bay på Mayreau, springa runt och busa på Happy Island vid Union Island, fånga fiskar och leta murenor på Paraplyön Mopion(jo, de hittade en liten svart murena precis i vattenbrynet(!) osv. Allt detta medans föräldrar och övriga roar sig med surfing, snorkling och fantastiska BBQ på stranden.
Tuffingar

"Monnai Caraibe" Karibiska pengar på fjäderkorall Trunk fish

Hajen kommer...nurse shark, Tobago Cays

Det var för rart att se pojkarna nere i Simons (pappaEmil) båt sista dagen innan Emil med mamma Eva drog hem till Sverige, de små vännerna lekte i tysthet med båtens samlade kollektion pocketböcker som blev en hel värld av hamnar, broar, hus och båtar. Emellanåt kom det ödmjukheter som: ”du tycker om att leka med mig va?” ”Visst e vi riktiga kompisar!” Så rart så man smäller av… Nu är Emil hemma i Sverige men enormt saknad här nere! Kom tillbaka bums! Tur att vi ses till våren. Kompisar!Mammor med trött lillebror

Ett annat ögonblicksmöte gjorde vi med en norsk familj på Sandy Island utanför Carricaou iförrgår. Vi var egentligen på väg att lätta ankar när de kom inforsandes med så mycket positiv energi att det blev ett enkelt beslut att stanna en dag till och följa med dem till stranden på en eftermiddag full med bad och lek och drink i kritvit sand. Det blev i karibiska mått mätt en uppesittarkväll ( ända till 22.30(!)) och många skratt i sittbrunn. Morgonen efter seglade vi vidare åt varsitt vädersträck, men vi ses nog snart igen. Det tror jag för det mesta vad gäller trevligt folk.

Nu sitter jag och skriver i mörkret medan pojkarna sover. Vi har ankrat utanför St. Georges, huvudstaden på Grenada. Jag har inte varit här sedan 1994. Många minnen trillar över en hela tiden. Jag måste ha varit så himla liten då, bara 19 år då jag seglade hit som paying crew från Sverige. Jösses! Hur kunde jag få lov?! Mina pojkar skall väl inte göra såna saker som tonåringar!? Vad är det för fel med frimärkssamlingar?

Kolla förresten in detta:

Killen har inte hunnit mer än att fylla 5 år då plötsligt de urklippta fiskarna och djuren ur reklamtidningarna här nere helt otippat byttes ut mot …-ja ni ser ju själva. Hjälp!!!

I förmiddags snorklade vi på jordens första sculpture park under vatten: Grenada konstnären Jason Taylor har skapat ett overkligt verk som minner om Grenadas historia bland korallerna: Silent witnesses. Magiskt. Vi fick hålla varandra hårt i handen många gånger då vi närmade oss en ny skulptur i det böljande havet, det var verkligen en mycket stark upplevelse. http://www.underwatersculpture.com/ Stilleben

jobba

Sienna

Äntligen funkade det att ladda in fotona! Jag gjorde ett enivst försök igår men då var uppkopplingen för dålig. Men nu funkar allting utmärkt för vi ligger inne i lyxiga nybyggda marinan Port Luis i St. Georges och har kopplat in Air Condition i stella (landström)och fått en förtöjning nära poolen för Eddie och Wille med tillhörande restaurang till de tappra föräldrarna! Känns urkonstigt , lyxigt och alldeles alldeles underbart... Nästa gång jag bloggar blir det lite mer om Grenada och om hur det är att segla runt i grenadinerna med ett utökat team på en ettåring med föräldrar.

Kramar från Jenny!