Vi seglar norrut

Nu har tiden rusat iväg igen. Vi har sedan ett tag tillbaka varit på väg norrut efter att ha seglat söderut i nästan 4 månader. Man inser att det varit lite ensidig segling då vi för första gången skulle skota in seglen på babords sida, och märkte att vinschen var sönder… Det blev en utmaning för Johan ”Mc Gyver” som givetvis inte gav sig förrän vinschen gick som en klocka… Han fungerar så Johan, och för tillfället är det bara en sådan liten detalj som en vattenpump till motorn som inte är som den skall ombord… Det är ganska otroligt för att vara en båt! Jadå, ingen fara; Johan meckar med vattenpumpen nu, så den e säkert snart iordning. Sofie som kommer från Sverige om två dagar skall ha med sig lite roliga reservdelar.

Vi gick till Petite Martinique för att bunkra efter två helt oförglömliga veckor på Tobago Cays. Det var sömniga och livfulla dagar med snorkling med sköldpaddor, bad, surfing på alla tänkbara sätt, BBQ på stranden med herr Lördag (alias norrlands guld), besök på öde ön där Jack Sparrow (i filmen pirates of the caribbean) hade gömt skatten, ljumma kvällar bredvid Theo-båten och långa stranddagar med vännerna från Bequia: familjen Austin (Candas o Stephen och pojkarna: John-Carter och Clyde) och Theo-båtens kompisar på norska båten Galadriel (Gry, Hans-Morten och barnen Elise, Vemund och Trym). Efter Petite Martinique blev det stopp på paraply-ön Mopion i solnedgång och Union Island för ytterligare shopping.



Efter några dagar isär gick vi till Mayreau där vi träffades igen allihop. Vi var bjudna på middag på Dennis Hideaway, där familjen Austin hyrde ett rum. Underbart med långbord för 10 barn och 8 vuxna. Norskar, amerikaner och svenskar om vartannat och mycket stim o stoj vid poolkanten före middagen och lika mycket vid baren efter att barnen somnade i barnvagnar, solstolar etc. Vadå läggnings rutiner?! Huvudsaken är väl att de sover tryggt o gott!

Vi seglade lite var för sig efter allt detta umgänge och Stella besökte Petite Nevis där vi besteg toppen och studerade den gamla valfångststationen. Det skulle visa sig vara en bra inledning till vårt stora valmöte som jag kommer till senare i detta inlägg. Därefter kunde vi inte låta bli att segla ut till Baliceaux och Battowia! Det finns en helt outstanding guidebok för att segla här nere som är skriven av Chris Doyle. Den fungerar som en bibel för alla seglare både vad gäller navigation och utforskande av öar. Men vissa öar, de är inte många och de ligger alltid lite off, har han helt undvikit att skriva något om. B och B är några av dem, så det e klart man blir nyfiken! Numera vet vi varför. Dessa är hans riktiga pärlor, de han skulle önska fick fortsätta vara orörda och bortglömda… Vi vet, för vi träffade honom för några dagar sedan på Dominica… förövrigt kan vi tipsa om att det kommer att stå några rader om en viss bok i nästa nummer av hans guidebok, under kapitlet om Gustavia på St. Barthélemy…
Tillbaka till Baliceaux, ön dit 5000 indianer blev deporterade av britterna efter att dessa besegrats när öarna koloniserats på slutet av 1700-talet. Man dödade de flesta av invånarna men deporterade ett gäng till denna isolerade ö för att dö. Ungefär hälften av dem överlevde mot alla odds och deras ättlingar lever vidare som Garifuna-indianer i Honduras, Belize, Guatemala, Nicaragua och USA. Baliceaux och systerön Battowia är idag obebodda sånär som på kossor, kalkoner (?) höns, getter och landsköldpaddor. Lokala fiskare har ön som en utpost där de grillar och bor över sporadiskt. Stränderna är fulla av vrakgods och vi hade en otroligt spännande dag här då vi utforskade platsen utan och innan! Så nu har vi delat med oss av detta, säg inget till Chris Doyle!Så möttes vi åter alla båtarna på Bequia efter en vecka på olika håll. Det blev ett kärt återseende och ännu några intensiva dagar alla familjerna tillsammans. Denna gången var också svenska familjen Englund (Patrick och Jenny och deras två barn Jonathan och Fideli) med. Vi träffade dem när de var ute över dagen på Tobago Cays. Barnen fann varandra direkt och Wille tyckte det var skönt att leka med någon som pratade svenska, det var länge sedan nu. Sedan e det ju lite charmigt att han fortfarande har lite Stockholms-dialekt i sina lekar sedan dagarna tillsammans med dem… och att han envisas med att kalla kokosnötsbåtar för ”boat”ar för det sade Jonathan (som går på engelskt dagis på Bequia).
Annars är det mest fiske för Wille numera. Han har fått ett oväntat och stort intresse för att fiska, stort som smått, han kan hålla på i timmar att leka med fångsten som gärna får simma runt i den uppblåsbara barnpoolen tills de blir så långsamma att de i bästa fall får komma tillbaka till havet…
Kaktusar är också spännande...
Bästa kvällen blev på restaurangen Jack´s där fantastiska svenska bandet insåg läget med 12 lintottar som sprang omkring, och började lira svenska barnvisor till mångas förvåning och vår förtjusning! Tack för en toppenkväll!

Därefter seglade vi med vår kära Theo-båt till St. Lucia för några dagar i lugn o ro (que?!) tillsammans med dem innan vi skulle skiljas åt. Vi hade en underbar dag på stranden sista dagen, det var en sådan där gyllene dag då allt är som det skall vara. Jag fick till och med prova att åka Wakeboard så det var ju bra. Det var faktiskt kul! Wille åkte vatten-skidor (Nästan som du Adrian). Och alla har vi, tack vare Theodor, blivit helt sugna på att lära oss Skim-board. Om vi bara blir hälften så bra som han så e vi nöjda!
Tiden tillsammans med er: Vibeke, Bengt, Theodor, Helena och Oliver ( Eller Mollifyr som vi säger) har varit helt fantastisk! Ni är en sån härlig familj! Tack för att ni gjort vår vinter fulländad! Vi ser fram emot att träffa er snart i Göteborg. Theo-båten skall nämligen åka på containerfartyg till frankrike och sedan skall familjen Theo vidare på tur upp genom Europa till Norge.

Så till det utlovade valmötet. Knappt hade vi vinkat hejdå till Theo båten och njutit av den goda avskedskakan från Vibeke när vi mötte tre nya vänner. Tre vackra kaskelotter. Lika stora som Stella. På stilla hav. Det var magnifikt! Vi var helt intill och hörde deras ljud och pojkarna var fascinerade. Vi tillbringade en fin halvtimme tillsammans med dem.

Sedan var vi på Dominica och blev mer eller mindre kidnappade av Pancho, en boat-boy som genast introducerade sina två söner (som han tyckte var så lika våra?!) till Wille o Eddie och vi blev hängandes med dem och deras vänner i några dagar. De tog oss med bå vilda båtfärder, till bad i varma källor och till en strand med supecoola naturliga pooler. Kul!

Ett skelett från en strandad kaskelott som nu finns på Anchorage hotell i Rosseau blev extra intressant efter vårt valmöte! Nu är vi på Iles des Saintes och njuter av baguette och glass-landet igen…och på onsdag kommer Sofie hit och det var 15 år sedan vi seglade här nere tillsammans första gången, hon och jag och några till på s/y Miss Rustis. Förresten; jag har tappat i min mobiltelefon i havet, som ju bekant är djupt… Men ni når mig på Johans mobil eller mejlen eller med en kommentar här såklart!