Vi seglar norrut.

Sydliga vindar i mer än en månads tid har gjort vår resa norrut till en lätt match. Överhuvudtaget har vädret varit mycket lugnare iår mot förra året. Tillsammans med Farfar och Farmor har vi seglat genom Grenadinerna och norrut i en stadig slör.Jenny och Wille snorklar i Tobago Cays. -Nej, vi tröttnar aldrig på detta!

Däremot kan man bli klart trött av att segla... ...tycker Eddie, dockan Malcolm och Wille.

Wille och Farfar filosoferar på väg till Mayreau från Tobago.

Fartyg på väg ut från St. Georges Grenada.

Vi bestämde oss för att utforska öarna mellan Grenada och Carriacou och upptäckte en för oss helt ny skärgård! Exempelvis ”ile des caille”, en gammal Norsk valstation där det idag bara bor två personer: Lawrence och Sion. De guidade oss runt på sin ö en dag, och det var en sällsam upplevelse på alla sätt. På cemetery hill, som högsta punkten på ön kallas, finns två påkostade gravar från den tid då ön var norsk. Vilka som fått en sådan ståtlig gravplats kunde inte våra guider berätta för oss, men däremot visste de precis hur man gör för att tjuv-ladda mobiltelefonen via den solpaneldrivna mätstation som myndigheterna satt upp för att mäta aktiviteten på den närliggande underjordiska vulkanen ”Kick´em Jenny”... I ett av de 5 husen som L och S skötte åt ägarn ( en Trini ( från Trinidad som haft ön sedan 60-talet) fanns resterna av en språklektion som blivit kvar från en tid då det bodde barn på ön. One two three... hat, man, girl, boy, egg, fish...

Vi utforskade vackra ”ile de Ronde”, som bebos av ett tjugotal människor som främst lever på fiske och pumpor och annat som de odlar på ön. Vi ankrade i Saline Island och besteg toppen på märkliga White island. Det var inte fler än tre båtar sammanlagt på alla dessa öarna och mestadels var vi helt själva. Mäktigt!

Väl inklarerade på Carricou åkte vi på ötur och spanade in de många fina gamla husen och såklart träbåtarna som fortfarande byggs här på traditionellt vis. Det finns åtminstone en Carriacou byggd båt i varje hamn här nere och det är alltid en fantastisk syn att se dem segla. Mycket fint hantverk på en gång! Carriacou sloop för ankar Tobago Cays.

De sydliga vindarna har ju som sagt också resulterat i torka på de flesta öar vi varit på. Därför var det skönt att komma till St. Vincent och få se lite grönska igen. Vi seglade tidigt på morgonen från Bequia för att hinna med flera stopp på St. Vincent innan kvällen. Det blev både Batcave, en fantastiskt vacker dykupplevelse som vi lätt kan erkänna överträffade minnet av upplevelsen från 1995, och Balleine Falls, som också var en vacker badupplevelse. Men det kan aldrig slå den gången för 15 år sedan, det var det första vattenfall jag någonsin badat i! Men visst var det sagolikt och visst fick vi se vatten så att det räcker! Farfar i Batcave.

Vackert i svårbesökta Balleine Falls.

Efter några dagar med bunkring och fixande med båten drog vi vidare upp till Dominica. Som vi som vanligt njöt av att återse. Marie Galant blev vårt nästa stopp. Jag har alltid trott denna ö skulle vara väldigt låg och torr. Nu visade det sig att ön är hög men platt, och fullt av prunkande sockerfält. Ni har kanske sett sockret från Marie Galante? Jag hade bara inte tänkt på det förut. De där små sockerpåsarna som man får med espresson…

Vi blev kvar i flera dagar efter att vi vinkat av Farmor och Farfar innan vi seglade lovartsidan om Guadeloupe, med ett litet badstopp bland delfinerna i Petite Terre och därefter direkt till Saint Barthélemy. 28 timmar och två Tonfiskar senare var vi framme på Saint Barthélemy.

Trötta efter nattseglingen men glada att komma ”hem” ankrade vi utanför Gustavia samtidigt som hamnen formligen invaderades av mega yachter från alla världens hörn. Det var dags för den stora segeltävlingen ”Saint Barth Bucket”! Det imponerande startfältet bestod av några av de största segelbåtarna i världen, minsta båt är 100 fot. I princip alla professionella seglare vi känner var här denna veckan! Syrran Anna och hennes man som just fått jobb på klassiska j-båten ”s/y Hanoman” var såklart här och dessutom fick vi hit min lillebror Klas och hans flickvän Sheree!När Klas är här blir det full fart till pojkarnas förtjusning! Dessutom får man både åka fyrhjulig motorcykel och leka med hjälmarna! Tummen upp, eller hur Eddie!?

Det blev värsta familjefesten! Johan och jag har jobbat, seglat och festat i skift. Men nu måste vi erkänna att efter dessa galna dagar är det skönt med lite lugn i båten... eller lugn och lugn...

Just nu sitter jag på ett Internet kafé och jobbar, ganska opraktiskt faktiskt, försöker hinna med bloggandet också… tar tid med alla foton, så de lägger jag in senare. Johan och pojkarna vilar på båten. Wille är extra trött som har fullt upp med kompisarna Lukas och Luie och dessutom går på simskola här under påsken med Greta och Pierre! Nu dyker och voltar han från kanten och har lärt sig simma ryggsim! Man ligger i lä. skönt. Vi känner oss som hemma.

14 april. Sådär ja, nu är det foton oxå. Håll tillgodo. Snart kommer det sista blogginlägget för detta äventyret! Den 19:e April kommer vi hem till Sverige igen. Vi ses snart!

Två gånger Grenada

Två gånger i år har vi varit på Grenada, med en segling till Tobago emellan. Visst, lite fram och tillbaka genom Grenadinerna blev det, mest för att få rätt vinkel på vinden innan vi satte kurs mot Tobago, men det var det värt. Det var lyckosamt att gå från Bequia och vi behövde inte kryssa utan fick en sträckbog hela vägen fram. Vilket inte är alldeles självklart har vi lärt oss från båtar som fått ge upp sina planer på Tobago och till och med vänt om pga motström och motvind etc. Det gick en månads tid mellan stoppen på Grenada och ön gick under tiden från en "årstid" till en annan. Första gången var det visserligen redan i slutet av regnsäsongen men Grenada med sina nästan 90 000 invånare var en vacker grönskande ö där vi besökte vattenfall och regnskog. Lukterna på den grönskande ön vittnade om anledningen till smeknamnet ”Kryddornas ö”. När vi sedan kom tillbaka efter en månad hade ön fullständigt ändrat färgskala. Att det är torrt under torrsäsongen kan man ju lista ut, men detta?! Alla pratar om torkan. Vattnet ransoneras. Fram till klockan 12 har man vatten sedan stängs kranarna allt för att hushålla med det lilla vatten man har i reserverna. Vi fyllde inte våra vattentankar på Grenada men fick det inte lättare på någon annan ö och med en viss skamsenhet fick vi äntligen häromdagen fyllt vatten på Bequia där läget var lika akut, men där det fanns vatten som skeppats dit från grannön St. Vincent. Grenada är en fattig ö som tillhört många länder genom tiderna. Nu är ön självständig från England sedan 1974 och man står på egna, något svajiga ben. Det är fattigt men ändå på något vis välmående och människorna här är väldigt vänliga och nyfikna på oss vitingar. Som vanligt fungerar barnen som isbrytare i de flesta situationer. Typ som hundar ni vet. En anledning att fälla någon kommentar eller klappa lite etc. Som exempelvis då Eddie går förbi en kvinna som säger hello, och gullar lite med honom och sedan ”Bye bye”. Trevlige lille Eddie svarar med ett käckt ”Bye bye" och vänder sig till oss andra och säger: ”-Tanten bajade på mig.” Så kan det vara.

Det finns ett öl här som heter ”Stag”. Reklamen är helt sanslös: ”...A man´s beer in a man´s world...”. Och det är bara en liten del i vad som står i reklamtexten, en text som utan tvekan skulle bli anmäld och fälld i samtliga diskrimineringsinstanser i Sverige. Vi svenskar är ovana vid en sådan genomsyrande machokultur som denna. Här frilansar många av männen hejvilt och skaffar flera barn lite här och var. Självklart inte med samma kvinna. Vår käre vän Sydney har svårt att dölja stoltheten då han berättar om sina tolv barn som är spridda i 5 världsdelar. Det skulle aldrig någonsin accepteras att en kvinna vänstrar men för männen är det nästan norm. Men ölet smakar bra, det måste erkännas.

Det torrare Grenada lärde vi känna från insidan. Besöket i Grenville och muskotfabriken var precis lika fint som jag mindes det för 15 år sedan. Allt går i brunt. Det är lugnt. Kvinnor som jobbar lågmält vid sina pallar och sorterar fina från fula, för hand. Lägger dem i rätt säckar. sorterar dem i rätt torkställning. Doften av muskot som är nästan bedövande. Man kan ju undra om de på pallarna blir påverkade av att sitta där hela dagarna? Muskoten sägs ha en viss drogliknande effekt. Orkanen Ivan har skadat muskotträds beståndet på ön och nu går verksamheten på knäna. Men eftersom de nyplanterade träden nu börjar ge frukt tror man sig snart vara tillbaka som världens näst största producent av muskotnötter. Lite oväntat hade vi lunch på gamla utrangerade fyrskeppet ”Västra Banken” som skeppats hit från Sverige och nu ligger på en brygga i södra Grenada (Calivigny bay). Varför inte? Huvudstaden St. Georges är en favorit att promenera i! St. Georges bjöd också på en speciell kyrkoupplevelse. Har ni varit i en kyrka utan tak någon gång? I september 2004 kom orkanen Ivan den förskräcklige, kategori 4, som ödelade stora delar av Grenada, ön som dessförinnan ansågs ligga utanför orkanbältet. Spåren från Ivan den förskräckliga var många i St. Georgesmen ibland kan det hända sig att naturkatastrofer skapar något nytt. Denna speciella kyrka som ligger högt upp på berget med utsikt över staden ger med sitt bortslitna tak uttrycket ”högt i tak” en vidare innebörd. Kvar finns bara de murade väggarna med sina blyinfattade glasfönster i olika färger och absiden med sitt altare samt sidoskeppet. Kyrkoverksamheten pågår som om ingenting hade hänt. Direkt kontakt rakt upp. Inga filter. Symboliken kan knappast bli tydligare. Sakralt. En liknande kyrka fann vi också i Grenville, men denna användes inte längre. Nygamla besättningsmedlemmarna Farmor och Farfar mönstrade på i Grenada för att fylla i luckorna i sin karibien-erfarenhet. Nu har det snart seglat hela ö-kedjan från Grenada till Tortola. Jag skriver från marinan i Rodney Bay, St. Lucia där Stella fått lite TLC (Tender love and care). Och vi fått dejta Patrick och Kristin på Windica! Imorgon seglar vi vidare norrut. Om en månad skall vi vara på St. Martin. Men vi skall hinna med många stopp innan dess.

Med delade känslor vill vi tillkännage att Stella nu officiellt är till salu. Känner ni någon som är värdig henne så tipsa!

Varma hälsningar från havet!

kusin Emmy 7 år gästbloggar från Stella del 2

Söndag 21 februari 2010
Vi tittade på hajar på Union island. Wille åkte med några fiskigubar och fongade några färglada fiskar. Vi snårklade på ett snårkel stele där vi såg sköldpador och en rocka.

Jenny och en sköldpada

Måndag 22/2 2010
På mårgonen åkte vi till en ö med leguaner. Och jag såg en haj.
Tisdag 23/2 2010
Jag tog två(sim) merken jag simade 100 meter. Och jag trefade en gube som hete Lördag. Han hade en hund som hete tiger. Vi hade komit till en anan ö.
Onsdag 24/2 2010
VI bada och bada och bada, de var rolikt.Linn, jag och Wille hoppar i vattnet. Vi är på Majrå. Johan,Eddie, Wille och Jenny Jag och min syster och mina kusiner.

Vi seglade halva naten. Och jag sov i sitbrun. Vi seglade till Grenada.
Torsdag 25/2 2010
På mårgonen åkte vi till två strender. Vi var der till solnedgongen.Kvällsfiske på bryggan Grand Ans.
Fredag 26/2 2010
VI badade på dan och sen åkte vi hem till Sverige.

Tak för trevlig semester!
Emmy